tisdag 24 maj 2022

Comunistas rusos: "Rusia libra la lucha contra el neo nazismo en Ucrania"

 




Departamento Internacional del CC del Partido Comunista de la Federación Rusa (PCFR):

Rusia libra la lucha contra el neo nazismo en Ucrania

 

Comentario sobre el artículo del Departamento Internacional del CC del Partido Comunista de Grecia “Sobre la guerra imperialista en Ucrania y la posición del PCFR”

 

El 23 de abril de 2022, el periódico “Rizospatis”, órgano de prensa del Partido Comunista de Grecia publicó el artículo del Departamento Internacional del CC del Partido Comunista de Grecia titulado “Sobre la guerra imperialista en Ucrania y la posición del PCFR”

 

En el artículo se califican las acciones del PCFR en relación con la operación especial llevada a cabo por Rusia en Ucrania y se le incrimina abiertamente al partido su posición progubernamental, es decir, posición proimperialista. Esta estimación utilitaria no la podemos aceptar categóricamente.

 

La quinta esencia de este artículo consiste en el punto de vista de los camaradas griegos de que en Ucrania tiene lugar la guerra imperialista librada en intereses de la burguesía rusa y al apoyar la operación especial el PCFR de tal modo “desarrolla la línea de solidaridad con el partido gobernante “Rusia Unida” y el presidente Putin”.

 

Al insistir en el carácter “imperialista” de la guerra, los camaradas griegos se apoyan en la conocida tesis de V. I. Lenin de que la lucha por los mercados y el saqueo de otros países, la aspiración de abortar los movimientos revolucionarios del proletariado y la democracia dentro del país, el afán de embaucar, desunir y exterminar a los proletarios de todos los países, azuzando a los esclavos asalariados de una nación contra los esclavos asalariados de otra nación para el provecho de la burguesía este es el único contenido real y la significación de la guerra. No obstante ello, los camaradas no mencionan que esta idea se expresa en la obra de V. I. Lenin “Guerra. Años 1914-1918”. En esta obra se trata muy concretamente de la Primera Guerra Mundial, en realidad indudablemente imperialista, de rapiña. Pero si no nos ponemos en las posiciones dogmáticas, es de conocer que toda guerra tiene sus propios rasgos distintivos.

 

La tarea del marxista al definir su posición en cuanto a la guerra consiste en primer lugar en determinar su carácter específico. Porque además de las guerras imperialistas, existen también guerras de liberación nacional y guerras antifascistas que alcanzaron una gran envergadura a mediados del siglo XX, cuando el fascismo y nazismo surgieron como fenómenos políticos y la lucha de liberación nacional tomó impulso bajo el influjo de la Gran Revolución Socialista de Octubre.

 

 

¿Cuáles eran las razones directrices del PCFR al definir su posición?

 

Al desarrollar su posición política sobre el problema de realización de una operación especial, el partido hizo el análisis de las condiciones históricas concretas que fueron causa de la crisis ucraniana.

 

Antes de la Revolución de Octubre, Ucrania que formaba parte del Imperio ruso era región totalmente agraria. Para consolidar su industria según propusiera V.I. Lenin, a Ucrania le entregaron seis regiones industriales de Rusia en el Este y Sur que nunca formaron parte de Ucrania. Incluyendo la región de Donetsk y Lugansk. En 1939, a Ucrania se le entregó la Galicia (Ucrania occidental), anteriormente parte de Polonia. Pues el territorio actual de Ucrania es resultado de su integración en la URSS. Y está “cosida” de pedazos muy diferentes desde la Galicia (Lvov) con una sólida influencia de Polonia, Austria y Hungría hasta Ucrania oriental que siempre tendía hacia Rusia.

 

La Ucrania socialista se desarrollaba de una manera muy poderosa. A la extracción de metales y carbón se agregaron la industria aeronáutica y cohetería, petroquímica, electro energética (4 centrales atómicas) y la industria defensiva. Siendo precisamente parte de la URSS, Ucrania obtuvo los territorios actuales y el potencial económico que le permitió figurar ente las 10 economías más desarrolladas de Europa.

 

La desintegración de la Unión Soviética en diciembre de 1991, provocaba al mismo tiempo la destrucción de la integración económica secular de Ucrania y Rusia, y el rompimiento de todos los lazos económicos, políticos y culturales.

 

Actualmente es uno de los países más pobres de Europa. La industria procesadora, menos la metalúrgica, fue destruida prácticamente. Ucrania se mantiene gracias a los empréstitos occidentales y las remesas de los ciudadanos que emigraron para trabajar de cualquier forma en Europa y Rusia. Degradó catastróficamente el nivel de vida de los habitantes, creció vertiginosamente la emigración. Se fueron casi 10 millones de personas (de los 45 millones de habitantes), especialistas de alto nivel profesional.

 

El nivel de corrupción y la diferenciación social alcanzaron uno de los niveles más altos en el mundo. Ucrania se acercó al borde de la catástrofe nacional.

 

 

Golpe de Estado en Kiev como fundamento para encender el conflicto

 

En febrero de 2014, con la complicidad directa de Estados Unidos y demás países de la OTAN en Ucrania se perpetró el golpe de Estado. El poder legítimo fue derrocado. Llegaron al poder los nazis. Posteriormente, Estados Unidos declaró públicamente que invirtió casi 5 mil millones de dólares para preparar el cambio del poder y “desarrollar la democracia”. Es bien evidente que nadie va a gastar gratuitamente tal suma gigantesca.

 

Como resultado del golpe del Estado, el poder público lo tomaron los oriundos de Ucrania occidental, de la Galicia, donde históricamente son fuertes los ánimos ultranacionalistas, antisemitas, antipolacos, rusofobia, anticomunistas.

 

Empezó la asimilación forzosa de la población ruso hablante. La prohibición del idioma ruso y la decisión de enseñar en ucranio en vez del ruso en los colegios provocó una resistencia poderosa en las provincias de Donetsk y Lugansk. Los habitantes tomaron las armas.

 

11 de mayo de 2014, en el plebiscito nacional, el 87% de los ciudadanos se pronunciaron en pro de la independencia. Así fue, no por las indicaciones del Kremlin, sino por iniciativa propia de las masas populares que surgieron las Repúblicas populares de Donetsk y Lugansk.

 

Tras varios intentos fracasados de ocupar las Repúblicas Populares de Donetsk y Lugansk, los nazis de Kiev empezaron el terror. Como resultado de 8 años de bombardeos con la artillería de gran calibre incesantes murieron casi 14 mil habitantes pacíficos, y heridos y mutilados son decenas de miles. Se causó un serio daño a la infraestructura.

 

En este caso, los países europeos se mostraban especialmente indiferentes durante 8 años del genocidio del pueblo ruso de Donbass, justificando de hecho las atrocidades del régimen de Kiev.

 

Hoy, Estados Unidos y la Unión Europea, mostrando una impresionante hipocresía, hablan de los sufrimientos de las personas en el curso de los combates pero están silenciando que la utilización de los escudos vivos se convirtió en la táctica de cada día de quienes se llaman como “luchadores por la libertad”.

 

 

Desarrollo del neo nazismo en Ucrania

 

Nuestros camaradas, al estudiar la situación en Ucrania, mencionan, sin tener muchas ganas, el peligro de su fascistización. Aunque uno de los objetivos principales de la operación militar de Rusia en este país es su desnazificación. Incluso según la opinión de los congresistas norteamericanos y los servicios secretos de EEUU Ucrania se ha convertido en el centro del neo nazismo internacional.

 

He aquí algunos hechos:

 

Después de la invasión de Hitler en la URSS, en Ucrania occidental, como señalamos más arriba, eran especialmente fuertes los ánimos ultranacionalistas, antisemitas, rusófobos y anticomunistas. Fueron formadas divisiones de SS que combatían contra el Ejército Rojo. Los nacionalistas locales encabezados por el admirador de Hitler Néstor Bandera empezaron el exterminio de la población judía. En Ucrania los Banderistas asesinaron casi a 1,5 millones de judíos, que es una cuarta parte de todas las víctimas de Holocausto. Durante la “masacre de Volyn” en 1944, en Ucrania occidental fueron exterminados brutalmente casi 100 mil polacos. Los Banderistas exterminaban a guerreros y quemaban vivos a los habitantes en centenares de poblaciones en Bielorrusia.

 

Una vez terminada la guerra, los insurgentes anticomunistas y antisoviéticos en Ucrania Occidental apoyados por Estados Unidos y Gran Bretaña desplegaron terror contra la población pacífica desde 1945 hasta 1953. En estos años, los Banderistas asesinaron a 50 mil personas. Los herederos y continuadores de los asesinos llegaron al poder luego del golpe de Estado de 2014. Las tradiciones del terror antipolaco, antisemita y antiruso son muy fuertes entre los neonazistas que gobiernan realmente en Ucrania.

 

En Ucrania se implanta la ideología nazista. Los fascistas ucranianos, organizadores y participantes en las atrocidades de la época de guerra son reconocidos oficialmente como héroes nacionales. Sus símbolos ahora son oficiales. Cada año se organizan marchas solemnes en honor de los criminales fascistas. Sus nombres se dan a las calles y plazas. El Partido Comunista de Ucrania se vio obligado a pasar a la clandestinidad. La intimidación y asesinatos por motivos políticos de los políticos y periodistas se han convertido en un fenómeno permanente. Se destruyen los monumentos a Lenin y toda la memoria sobre la vida en la URSS.

 

En la actualidad los Banderistas al igual que los comandos de asalto de la SD en Alemania son el destacamento de choque del gran capital. Controlan rigurosamente todos los movimientos del poder oficial y lo chantajean con la amenaza del golpe de Estado.

 

La naturaleza del Estado ucraniano moderno es la alianza del gran capital y la burocracia estatal alta con el apoyo sobre los elementos fascistas bajo el control político y financiero total de Estados Unidos.

 

 

Causas y carácter de la operación militar especial

 

Partiendo de la teoría marxista, el conflicto bélico en Ucrania no puede considerarse desde la óptica de la guerra imperialista, así y como tratan de probar nuestros camaradas. Por su naturaleza es guerra de liberación nacional del pueblo de Donbass. Desde el punto de vista de Rusia, es la lucha contra la amenaza externa para la seguridad nacional y contra el fascismo.

 

No hay secreto de que la milicia popular de Donbass no podría resistir por su propia cuenta frente al ejército ucraniano de muchos miles de efectivos dotado de los armamentos extranjeros. La derrota de la milicia popular conduciría al exterminio total de los habitantes rusoparlantes, muchos de los cuales eran ciudadanos de Rusia. Conforme a la Constitución de la FR, para defender a sus ciudadanos y garantizar la seguridad nacional Rusia emprendió acciones previstas en la Ley Magna puesto que no se podía lograrlo de otras formas.

 

El proceso negociador en el marco de los Acuerdos de Minsk se sabotea intencionadamente por Kiev con el apoyo de Estados Unidos y la Unión Europea.

 

Antes de aquel momento, Ucrania concentró en Donbass 150 mil militares y batallones nazis. Con el apoyo de Estados Unidos Kiev se preparaba para recuperar el control sobre Donbass por vía militar.

 

Con la bendición de los tutores norteamericanos Ucrania se preparaba para empezar una operación militar de la conquista de Donbass en las primeras fechas del año en curso, y luego, de Crimea. Hoy existen suficientes hechos que confirman estos planes.

 

Durante 8 años, el régimen Banderista se preparaba para la guerra. Se llevaba a cabo de una manera planificada la educación ideológica de los militares en el espíritu de la rusofobia franca, se construían obras defensivas poderosas y se dotaba al ejército de los modernos armamentos.

 

Siguiendo sus objetivos geopolíticos imperialistas, Estados Unidos incluían de manera planificada a Ucrania en la zona de sus intereses militares y convertía el país en la punta de lanza de la OTAN planificando combatir contra Rusia “hasta el último soldado ucraniano”.

 

Ya en diciembre de 2021, Rusia se dirigió a Estados Unidos con la propuesta de celebrar conversaciones sobre la no ampliación de la OTAN hacia el Este. Los norteamericanos esquivaban una respuesta franca. Dado esto, en enero de 2022, Rusia advirtió que en esta situación se vería obligada a adoptar medidas adicionales para defender su seguridad nacional.

 

Al mismo tiempo, la situación se encaminaba hacia el emplazamiento de armas tácticas de EEUU en Ucrania. Ucrania que tiene cuatro centrales de energía nuclear y dispone de un gran potencial científico-técnico empezó a prepararse para el desarrollo de sus propias armas nucleares.

 

Bajo el patrocinio del Pentágono en Ucrania fueron creados más de 30 laboratorios para desarrollar armas bacteriológicas. Existen documentos que confirman los trabajos con las bacterias muy peligrosas de enfermedades mortíferas, así como la investigación de los métodos de su propagación tomando en cuenta la raza humana de las personas.

 

Todo ello viene creando amenaza no solamente para Rusia sino también para toda la humanidad.

 

Se afirma que este es el tema exclusivo de las contradicciones interimperialistas o la lucha por los mercados y recursos naturales. La incapacidad de encontrar el componente nacional de los problemas clasistas y el componente clasista de las cuestiones nacionales le lleva a uno al dogmatismo.

 

 

¿Interés de los oligarcas rusos
hacia Ucrania o ausencia de este mismo?

 

Intentando demostrar que la guerra se libra en intereses de la burguesía rusa y en intereses de la conquista de los recursos naturales y el potencial industrial de Ucrania, nuestros camaradas recurren a la tesis de V.I. Lenin sobre la naturaleza de las guerras fuera del contexto histórico.

 

Pero la afirmación de que la dirección rusa estaba preparando desde hace tiempo la conquista militar de Ucrania contradice los hechos.

 

Desde el inicio la dirección de la Federación de Rusia no respaldó la idea de plebiscito sobre la formación de las repúblicas populares de Donbass.

 

Siguiendo los acuerdos en el marco del Acuerdo de Minsk-2, Rusia consideraba apriori que Donbass quedaría dentro de Ucrania aunque con una cierta autonomía.

 

Y hasta el mismo comienzo de la operación militar la dirección rusa insistía en el cumplimiento de los Acuerdos Minsk-2, es decir en la permanencia de Donbass dentro de Ucrania.

 

¿Dónde vemos aquí la preparación de la conquista imperialista?

 

Ucrania, su industria y recursos desde el año 1991 fueron objeto de la superexplotación por los monopolios de Estados Unidos y la Unión Europea.

 

La oligarquía rusa no participó en el “reparto de la torta” que forma parte de la esfera de intereses del Occidente.

 

Además de ello, la oligarquía rusa se pronunció en contra de la operación militar en Ucrania. Con todas sus fuerzas trató de integrarse en la oligarquía mundial y ya se encontraba bajo una fuerte presión del Occidente que le exigía que influyera de modo más enérgico sobre el gobierno para preservar la orientación prooccidental de Rusia.

 

Además, los oligarcas rusos sufrieron perjuicios serios como consecuencia de la operación militar de Rusia en Ucrania. Ya que fueron incluidos en las listas de sanciones se les confisca palacios y yates, quedan congeladas las cuentas bancarias.

 

No experimentamos algún tipo de compasión hacia quienes saqueaban durante treinta años a Rusia, y ahora pierden lo saqueado. Solamente quisiéramos subrayar que la oligarquía rusa no estaba interesada en la operación militar, sino que sufrió sus consecuencias. Al negarse a respaldar esta operación, el gran negocio perdió no solamente la propiedad y el dinero sino también la influencia en la cúspide gobernante de Rusia.

 

Presten atención qué fuerzas clasistas se pronunciaban primeramente contra la operación militar de Rusia en Ucrania. Es, en primer lugar, el gran capital monopolista, son sus representantes políticos en el entorno liberal y sus lacayos del mundo artístico entre los llamados intelectuales.

 

Nosotros reconocemos, claro está, la existencia de las contradicciones interimperialistas. El deseo de los depredadores imperialistas es apoderarse de los recursos naturales y energéticos de otros países. Rusia es víctima de los planes de Occidente de convertir nuestro país en la fuente de las materias primas baratas. Y estamos luchando durante decenios contra estos planes. Pero no consideramos que Rusia aunque dado lo imperfecto de su sistema político actual basado en el poder del gran capital se convirtiera en un solo instante en otro depredador de la misma calaña. La lucha en Ucrania tiene otro carácter de principios, que no se encuadra en los dogmas.

 

 

Posición del PCFR

 

Precisamente el PCFR fue el primero en definir la esencia del régimen que tomó el poder en Ucrania durante el Maydán del año 2014. De tal manera, toda la actividad posterior del partido se efectuaba partiendo de la esencia clasista de los procesos políticos.

 

Siempre fuimos críticos en cuanto a la política exterior de Rusia, siempre denunciamos el desconocimiento real de los intereses de los pueblos que no hace mucho formaban parte del Estado soviético único.

 

Si alguien sigue atentamente nuestras acciones (nos parece que los camaradas griegos conocen bien nuestros documentos) verán inevitablemente que fue el PCFR quien se expresó firmemente por el reconocimiento de las repúblicas populares de Donetsk y Lugansk. Ningún otro partido político ruso hizo tantas cosas para apoyar a la población de Donbass. No es el PCFR que “manifiesta solidaridad con la Rusia Unida y el presidente Putin”, sino son ellos quienes a tenor de los imperativos históricos se ven a obligados a marchar por el camino en el cual insistía constantemente durante tres décadas el PCFR.

 

¿En esta situación, si es justo decir que casi ciegamente respaldamos la política de Putin en Ucrania?

 

Los comunistas de Rusia participan muy activamente en la defensa de las Repúblicas Populares de Donbass y Lugansk. Centenares de comunistas están combatiendo formando parte de las tropas de las repúblicas. Decenas de comunistas cayeron en esta lucha. El PCFR durante 8 años envió 93 convoyes de ayuda humanitaria con la carga total de 13 mil toneladas, acogió a miles de niños en el plan de tratamiento médico y descanso.

 

Durante todos estos años el PCFR exigió de la dirección de Rusia que se reconociera la independencia de Donbass.

 

Francamente nos cae mal escuchar como nuestros camaradas griegos hablan con desprecio sobre las “así llamadas repúblicas populares” de Donbass, puesto que precisamente son repúblicas populares que surgieron como resultado de la voluntad expresa de las masas populares.

 

Los ciudadanos de estas repúblicas las defendieron al precio de su vida y la de los combatientes de sus ejércitos a lo largo de 8 años durísimos de resistencia frente a la agresión avanzando de los Banderistas-neonazis.

 

Un significado de principios tiene el hecho de que contra los Banderistas están luchando no solamente el Ejército ruso sino también los destacamentos de voluntarios del propio Donbass, en los cuales es muy elevado el número de comunistas y obreros mineros.

 

¿Dónde encontramos aquí la “defensa de los intereses de la oligarquía”? ¿Nuestros camaradas que todos los días se arriesgan su vida estarán defendiendo los intereses de la oligarquía rusa? ¿O están defendiendo a la gente común y corriente que son víctimas de los neonazis que tomaron el poder en Ucrania?

 

Uno tiene que contar con la falta de deseo muy pronunciado de ver el estado real de cosas para afirmar que el PCFR es solidario con el grupo gobernante.

 

La intensidad de las luchas políticas de masas en Rusia no se ha atenuado, ni mucho menos. La persecución a los comunistas y adeptos del partido después del comienzo de la operación militar muestra que no existe armonía clasista ente el PCFR y el grupo gobernante. Se podría enumerar muchísimos casos cuando nuestros camaradas son objeto de represiones. Reaccionamos muy duramente a la persecución de nuestros camaradas.

 

Al mismo tiempo, sometemos a una durísima crítica la política socio-económica del gobierno actual. Ningún partido en Rusia podría declarar que su crítica a las autoridades fue la más activa.

 

En el transcurso de más de treinta años después del golpe anticomunista de 1991 presentamos un sinnúmero de pruebas de nuestra lucha decidida contra el grupo gobernante. Es por ello que nuestro partido goza de un amplio respaldo de las masas populares.

 

El PCFR obtuvo en las elecciones a la Duma Estatal en septiembre de 2021 casi el 19% de votos de los electores. Incluso en condiciones de una máquina de falsificación de las elecciones afinada desde hace tiempo. Estamos seguros que el nivel de nuestro apoyo por el pueblo es mucho más alto. La explicación es que nos guiamos por el espíritu del marxismo-leninismo, por el afán de estudiar detalladamente los intereses y los ánimos del pueblo. A propósito sea dicho, al apoyar la operación especial de Rusia en Ucrania el PCFR expresó la voluntad de la mayoría aplastante de los ciudadanos de Rusia.

 

En cuanto a las afirmaciones de que “se está haciendo el juego con los ánimos nacionalistas y las fuerzas nacionalistas”, declaramos con todo orgullo que el PCFR es el principal partido de izquierda patriótica en Rusia.

 

Y consideramos la defensa de los intereses del pueblo ruso y otros pueblos que vivían durante siglos junto con los rusos, y en primer lugar el ucraniano y bielorruso como nuestro deber internacionalista. Ahora, negar la significación histórica del “Mundo ruso” o la civilización rusa, en nuestra opinión, no es lógico, sería lo mismo como negar la significación de la antigua civilización griega.

 

Cuando Manolis Glezos arrancaba la bandera nazi de la Acrópolis, se dirigía no solamente por los intereses clasistas sino también por el orgullo de los griegos que se integraron en la lucha decidida contra la ocupación alemana.

 

 

Actitud de la comunidad internacional
ante los acontecimientos en Ucrania

 

Aunque los políticos occidentales y los medios de comunicación que se presentan arrogantemente como la “opinión pública mundial” participan abiertamente en la guerra al lado de los neonazis, los países grandes de Asia, África, Cercano Oriente y América Latina que conocen en su propia experiencia lo que es el neocolonialismo europeo y norteamericano, consideran con toda razón los acontecimientos en Ucrania como lucha de Rusia contra el mundo unipolar encabezado por Estados Unidos.

 

Los países cuya población representa un 60% del planeta apoyan la operación rusa u ocupan una posición neutral.

 

La postura agresiva solamente tienen quienes en 1941 nos invadieron empezando la Guerra en la coalición hitleriana. Son países de Europa, así como Estados Unidos y Gran Bretaña que hicieron mucho para que renaciera la máquina militar nazi después de su derrota en la Primera Guerra Mundial. Hoy Rusia lucha de nuevo contra el fascismo y contra quienes le apoyan en Europa y Estados Unidos.

 

***

Recordando los méritos heroicos del Partido Comunista de Grecia en la lucha contra el nazismo y la dictadura militar, rechazamos categóricamente la idea de que nuestros camaradas podrían estar conscientemente en el campo de aquellos que con las manos de Ucrania tratan de destruir a Rusia. Señalamos una vez más nuestro profundo respeto hacia el PCG como partido que hizo un grandioso aporte al renacimiento del movimiento comunista y obrero internacional después de la desintegración de la URSS en 1991.

 

Sin embargo, las declaraciones de nuestros camaradas suenan como verdad de la última instancia. Abogamos por un diálogo camaraderil que siempre ayudó a los comunistas de todo el mundo a aclarar la esencia de los acontecimientos y elaborar su propia actitud correcta, realmente marxista para su evaluación.

 

Departamento Internacional del CC del PCFR #кпрф

https://RFKP.ru/2022/05/rusia-libra-la-lucha-contra-el-neonazismo-en-ucrania/

 

 

 

 


Rysslands kamp mot nynazismen i Ukraina och ett svar från de ryska kommunisterna till Greklands kommunistiska partis polemiska uttalande

 



Rysslands kamp mot nynazismen i Ukraina och ett svar till Greklands kommunistiska partis polemiska uttalande

Nedanstående omfattande text från det Ryska Federativa Kommunistpartiet (RFKP) är ursprungligen en polemik mot det grekiska kommunistpartiet som menar att vad som utspelas i Ukraina är en konflikt mellan två imperialiststater, Ryssland och USA. Denna bekväma ståndpunkt får nedan ett intressant svar från de ryska kommunisterna i vad som ör en utomordentlig redogörelse till bakgrunden för den ”Ryska Militära Specialoperationen”.

 

2022-05-15 / Kommentar till artikeln från den internationella avdelningen för centralkommittén för Greklands kommunistiska parti ”Om det imperialistiska kriget i Ukraina och RFKP:s ståndpunkt”

·        ”Om vi inte placerar oss i dogmatiska positioner, är det att veta att varje krig har sina egna särdrag”.

·        ”Ukrainas nuvarande territorium är resultatet av dess integration i Sovjetunionen”

Den 23 april 2022 publicerade tidningen ”Rizospatis”, centralorganet för Greklands kommunistiska parti, en artikel från den Internationella Avdelningen för det Grekiska Kommunistpartiets CC med titeln ”Om det imperialistiska kriget i Ukraina och ställningen för RFKP”.

Artikeln beskriver RFKP:s agerande i förhållande till den speciella operation som genomfördes av Ryssland i Ukraina och anklagar öppet partiet för dess regeringsvänliga ställning, det vill säga dess pro-imperialistiska ställning. Vi kan inte kategoriskt acceptera denna utilitaristiska uppskattning.

Kärnan i denna artikel består, i de grekiska kamraternas synvinkel, att det imperialistiska kriget som förs i den ryska borgarklassens intresse äger rum i Ukraina. Och genom att stödja den ”särskilda operationen” utvecklar RFKP därigenom solidaritetslinjen med de styrande partiet ”Det Enade Ryssland” och president Putin.

När de insisterar på krigets ”imperialistiska” karaktär, förlitar sig de grekiska kamraterna på V.I. Lenins välkända tes att kampen för marknader och plundring av andra länder, strävan att avbryta proletariatets och demokratins revolutionära rörelser inom landet, önskan att lura, splittra och utrota proletärerna i alla länder, uppvigla en nations löneslavar mot en annan nations löneslavar till förmån för bourgeoisien, detta är krigets enda verkliga innehåll och mening.

Men kamraterna nämner inte att denna idé kommer till uttryck i VI Lenins verk ”Krig. Åren 1914-1918”. Detta arbete behandlar mycket specifikt det första världskriget, i verkligheten utan tvekan imperialistiskt, av plundring. Men om vi inte placerar oss i dogmatiska positioner, är det att veta att varje krig har sina egna särdrag.

 

MARXISTENS UPPGIFT ATT DEFINIERA sin ståndpunkt om kriget, består först och främst i att bestämma dess specifika karaktär. För förutom de imperialistiska krigen finns det även nationella befrielsekrig och antifascistiska krig som nådde stor skala i mitten av 1900-talet, då fascismen och nazismen växte fram som politiska fenomen och den nationella befrielsekampen tog fart under inflytande av den stora socialistiska oktoberrevolutionen.  

 

Vilka var de vägledande skälen för RFKP
för att definiera sin ståndpunkt?

Genom att utveckla sin politiska ståndpunkt i frågan om att genomföra en speciell militär operation gjorde partiet en analys av de konkreta historiska förhållandena som var orsaken till den ukrainska krisen.

Före oktoberrevolutionen var Ukraina, som var en del av det ryska imperiet, en helt agrarregion. För att konsolidera sin industri, som V.I. Lenin föreslog, fick Ukraina sex ryska industriregioner i öst och söder som aldrig var en del av Ukraina. Inklusive Donetsk-regionen och Lugansk. 1939 fick Ukraina Galicien (västra Ukraina), tidigare en del av Polen. Tja, Ukrainas nuvarande territorium är resultatet av dess integration i Sovjetunionen. Och det är ”sytt” från mycket olika delar från Galicien (Lvov) med ett starkt inflytande från Polen, Österrike och Ungern till östra Ukraina som alltid tenderade mot Ryssland.

 

DET SOCIALISTISKA UKRAINA utvecklades på ett mycket kraftfullt sätt. Till utvinningen av metaller och kol lades flyg- och raketindustrin, petrokemi, elektroenergi (fyra kärnkraftverk) och försvarsindustrin. Eftersom Ukraina var en del av Sovjetunionen fick Ukraina de nuvarande territorierna och den ekonomiska potential som gjorde det möjligt att tillhöra de tio mest utvecklade ekonomierna i Europa.

Sovjetunionens upplösning i december 1991 innebar och orsakade samtidigt en förstörelse av den sekulära ekonomiska integrationen av Ukraina och Ryssland, och bröt alla ekonomiska, politiska och kulturella band.            

Det är för närvarande ett av de fattigaste länderna i Europa. Processindustrin, förutom den metallurgiska, var praktiskt taget förstörd. Ukraina stöds av västerländska lån och remitteringar från medborgare som emigrerat för att arbeta på något sätt i Europa och Ryssland. Katastrofalt försämrade invånarnas levnadsstandard, emigrationen växte på ett svindlande sätt. Nästan tio miljoner människor kvar (av de 45 miljoner invånarna), mycket professionella specialister har emigrerat.

Nivån av korruption och social differentiering nådde en av de högsta nivåerna i världen. Ukraina närmade sig randen av en nationell katastrof.

 

Statskupp i Kiev som grund för att antända konflikten

I februari 2014, med direkt medverkan från USA och andra Nato-länder i Ukraina, genomfördes en statskupp. Den legitima makten störtades. Nazisterna kom till makten. Därefter deklarerade USA offentligt att de hade spenderat nästan fem miljarder dollar (50 miljarder kronor) för att förbereda maktskiftet och ”utveckla demokrati”. Det är helt uppenbart att ingen kommer att spendera en så gigantisk summa utan något i gengäld.

 

SOM ETT RESULTAT AV STATSKUPPEN togs den offentliga makten över av ursprungsinvånarna i västra Ukraina, Galicien, där ultranationalistiska, antisemitiska, antipolska, russofobiska, antikommunistiska känslor är historiskt starka.

Den påtvingade assimileringen av den rysktalande befolkningen började. Förbudet mot det ryska språket och beslutet att undervisa på ukrainska i stället för på ryska i skolor väckte kraftfullt motstånd i provinserna Donetsk och Luhansk. Invånarna tog till vapen.

Den 11 maj 2014, i den nationella folkomröstningen, talade 87 % av medborgarna för självständighet. Så det var, inte på grund av indikationerna från Kreml, utan på initiativ av folkmassorna som Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk uppstod.

Efter flera misslyckade försök att (militärt) ockupera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk började nazisterna i Kiev terrorn. Som ett resultat av åtta år av oupphörlig beskjutning med artilleri av stor kaliber dödades nästan 14,000 fredliga invånare och tiotusentals sårades och lemlästades. Allvarliga skador på infrastrukturen förorsakades.

I det här fallet var europeiska länder särskilt likgiltiga under åtta år av folkmordet på det ryska folket i Donbass, vilket i själva verket rättfärdigade regimens grymheter i Kiev.

Idag talar USA och Europeiska Unionen, som visar ett imponerande hyckleri, om människors lidande under striderna men är tysta om att användningen av levande sköldar har blivit den dagliga taktiken för dem som kallar sig ”frihetskämpar”.




Utveckling av nynazismen i Ukraina

Våra (grekiska) kamrater, efter att ha analyserat situationen i Ukraina, nämner ovilligt faran med dess fascistisering. Även om ett av huvudmålen för den ryska militära operationen i detta land är dess avnazifiering. Även enligt de amerikanska kongressledamöternas och USA:s underrättelsetjänster har Ukraina blivit centrum för internationell nynazism.

Här är några fakta:

Efter Hitlers invasion av Sovjetunionen, i västra Ukraina, som vi påpekade ovan var ultranationalistiska, antisemitiska, russofobiska och antikommunistiska känslor särskilt starka. SS-divisioner bildades som kämpade mot Röda armén. Lokala nationalister ledda av Hitler-beundraren Nestor Bandera började utrota den judiska befolkningen. I Ukraina mördade banditerna nästan 1,5 miljoner judar, vilket är en fjärdedel av alla offer för Förintelsen. Under ”Volyn-massakern” 1944 utrotades nästan 100 tusen polacker brutalt i västra Ukraina. Bandera-anhängare utrotade soldater och brände invånarna levande i hundratals städer i Vitryssland.

Efter krigets slut utförde antikommunistiska och antisovjetiska upprorsmän i västra Ukraina, med stöd av USA och Storbritannien terror mot civilbefolkningen från 1945 till 1953. Under dessa år mördade `Banderistas´ 50,000 människor. Mördarnas arvtagare och efterföljare kom till makten efter statskuppen 2014. Traditionerna med antipolsk, antisemitisk och antirysk terror är mycket starka bland de nynazister som faktiskt styr i Ukraina.

Nazistisk ideologi är inplanterad i Ukraina. Ukrainska fascister, arrangörer och deltagare i krigstida grymheter är officiellt erkända som nationella hjältar. Deras symboler är nu officiella. Varje år anordnas högtidsmarscher för att hedra fascistiska brottslingar. Gator och torg döps som en hyllning med deras namn. Ukrainas kommunistiska parti förbjöds (liksom ytterligare elva i april 2022) och tvingades gå under jorden. Politiskt motiverade hot och mord på politiker och journalister har blivit ett permanent fenomen. Monument över Lenin och allt minne om livet i Sovjetunionen förstörs.

För närvarande är `Banderistas´, så som deras föregångare i SD i Hitlers Tyskland STORKAPITALETS STORMTRUPPER. De kontrollerar rigoröst alla rörelser av officiell makt och utpressar den med hot om en statskupp.

Den moderna ukrainska statens natur är alliansen mellan storkapital och toppstatsbyråkrati med stöd av fascistiska element under USA:s totala politiska och finansiella kontroll”.

 

Orsaker och karaktär av den särskilda militära operationen

Med utgångspunkt från den marxistiska teorin kan kriget i Ukraina inte betraktas ur det imperialistiska krigets synvinkel, vilket våra kamrater försöker bevisa. Till sin natur är det ett krig för den nationella befrielsen av folket i DonbassUr Rysslands synvinkel är det kampen mot det yttre hotet mot den nationella säkerheten och mot fascismen.

Det är ingen hemlighet att Donbass´ folkmilis inte kunde stå emot den många tusen starka ukrainska armén, utrustad med utländska vapen. Nederlaget för folkmilisen skulle leda till en total utrotning av de rysktalande invånarna, av vilka många var medborgare i Ryssland. I enlighet med RF:s konstitution, för att försvara sina medborgare och garantera nationell säkerhet, vidtog Ryssland åtgärder som föreskrivs i Magna-lagen eftersom det inte kunde uppnås på andra sätt.

·        Förhandlingsprocessen inom ramen för Minskavtalen saboteras avsiktligt av Kiev med stöd av USA och Europeiska Unionen.

·        Före den tiden koncentrerade Ukraina 150 000 nazistiska soldater och bataljoner i Donbass. Med stöd av USA förberedde Kiev sig för att återta kontrollen över Donbass med militära medel.

·        Med välsignelse från sina militära och politiska USA-lärare förberedde Ukraina sig för att starta en militär operation för erövringen av Donbass under de första dagarna för innevarande år, och sedan av Krim. Idag finns det tillräckligt med fakta som bekräftar dessa planer.

·        Under åtta år förberedde sig Bandera-regimen för krig. Den ideologiska utbildningen av militären i en anda av frank Russofobia genomfördes på ett planerat sätt, kraftfulla militära försvarsverk byggdes och armén utrustades med moderna vapen.

·        Efter sina imperialistiska geopolitiska mål inkluderade USA Ukraina på ett planerat sätt i zonen för sina militära intressen och förvandlade landet till Natos spjutspets och planerade att bekämpa Ryssland ”tills den sista ukrainska soldaten”.                                                        

 

REDAN i december 2021 vände sig Ryssland till USA med förslaget att föra samtal om Natos icke-expansion österut. Amerikanerna undvek ett uppriktigt svar. Med tanke på detta, i januari 2022, varnade Ryssland för att det i denna situation skulle den tvingas vidta ytterligare åtgärder för att försvara sin nationella säkerhet.

Samtidigt var situationen på väg mot en utplacering av taktiska vapen från USA i Ukraina. Ukraina, som har fyra kärnkraftverk och har stor vetenskaplig-teknisk potential, började förbereda sig för utvecklingen av sina egna kärnvapen.

Under beskydd av Pentagon i Ukraina skapades mer än 30 laboratorier för att utveckla bakteriologiska vapen. Det finns dokument som bekräftar arbetet med de mycket farliga bakterierna av dödliga sjukdomar, såväl som undersökningen av metoderna för deras förökning med hänsyn till människors mänskliga ras.

Allt detta skapar ett hot, inte bara för Ryssland utan också för hela mänskligheten.

Det hävdas (av de grekiska kommunisterna) att detta är det exklusiva temat för interimperialistiska motsättningar, eller kampen om marknader och naturresurser. Oförmågan att hitta den nationella komponenten av klassproblem och klasskomponenten i nationella frågor leder till dogmatism.

 

Intresse för de ryska oligarkerna
i Ukraina eller brist på det?

I ett försök att bevisa att kriget förs i den ryska borgarklassens intresse och i syfte att erövra Ukrainas naturresurser och industriella potential, tar våra kamrater till V.I. Lenin tes om krigens natur utanför det historiska sammanhanget.

Men påståendet att den ryska ledningen under lång tid förberedde den militära erövringen av Ukraina motsäger fakta.

Redan från början stödde Ryska Federationens politiska ledning INTE idén om en folkomröstning om bildandet av Donbass folkrepubliker.

Efter överenskommelserna inom ramen för Minsk-2-avtalet ansåg Ryssland a priori att Donbass skulle stanna kvar inom Ukraina, dock med en viss autonomi.

Och fram till början av den militära operationen insisterade den ryska ledningen på att Minsk-2-avtalen skulle uppfyllas, det vill säga att Donbass beständighet i Ukraina.

 

Var ser vi här förberedelserna för den imperialistiska erövringen?

Ukraina, dess industri och resurser har sedan 1991 varit föremål för superexploatering av monopolen i USA och Europeiska Unionen.

Den ryska oligarkin deltog inte i ”uppdelningen av kakan”, som är en del av västvärldens intressesfär.

Utöver detta, uttalade sig den ryska oligarkin MOT den militära specialoperationen i Ukraina. Med all kraft försökte den (ryska oligarkin) integrera sig i världsoligarkin och var redan under stark press från västvärlden och krävde att den (ryska oligarkin) skulle utöva ett mer kraftfullt inflytande på regeringen för att bevara Rysslands pro-västliga inriktning.

Dessutom led de ryska oligarkerna allvarlig skada till följd av Rysslands militära operation i Ukraina. Eftersom de fanns med på sanktionslistorna, är deras palats och yachter konfiskerade, deras bankkonton är frysta.

Vi upplever inte någon form av medkänsla med dem som plundrade Ryssland under trettio år och nu förlorar det de plundrat. Vi vill bara understryka att den ryska oligarkin inte var intresserad av den militära operationen, utan snarare drabbades av dess konsekvenser. Genom att vägra stödja denna operation förlorade storföretagen inte bara egendom och pengar utan också (poliskt) inflytande i toppen av Rysslands regering.

Var uppmärksam på vilka klasskrafter som först uttalade sig mot Rysslands militära operation i Ukraina. Det är i första hand det stora monopolkapitalet, dess politiska företrädare i den liberala miljön och dess lakejer i den konstnärliga världen bland de pseudointellektuella.

Vi erkänner naturligtvis förekomsten av interimperialistiska motsättningar. De imperialistiska rovdjurens önskan är att lägga beslag på andra länders natur- och energiresurser. Ryssland är ett offer för västerländska planer på att förvandla vårt land till en källa för billiga råvaror. Och vi har kämpat i årtionden mot dessa planer. Men vi anser inte att Ryssland, även om det med tanke på ofullkomligheten i dess nuvarande politiska system baserat på storkapitalets makt, på ett enda ögonblick skulle bli ännu ett rovdjur av samma slag. Kampen i Ukraina har en annan karaktär av principer, som inte passar in i dogmer.

 

De ryska kommunisternas (RFKP) ståndpunkt

RFKP var precis det första partiet som definierade essensen av den regim som tog makten i Ukraina under Majdan 2014. På detta sätt genomfördes all efterföljande aktivitet i partiet baserat på klassväsendet i politiska processer.

Vi har alltid varit kritiska mot Rysslands utrikespolitik, vi har alltid fördömt det verkliga åsidosättandet av intressena hos de folk som för inte så länge sedan var en del av den enda sovjetstaten.

Om någon noggrant följer våra handlingar (det verkar som om de grekiska kamraterna känner till våra dokument väl) kommer de oundvikligen att se att det var RFKP som starkt uttryckte sig för erkännandet av folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Inget annat ryskt politiskt parti har gjort så många saker för att stödja befolkningen i Donbass. Det är inte RFKP som ”uttrycker solidaritet med Förenade Ryssland och president Putin”, utan det är de som, enligt historiska imperativ, tvingas marschera längs den väg som RFKP ständigt insisterade på i tre decennier.

I det här läget, är det rättvist att säga att vi nästan blint stöder Putins politik i Ukraina?

 

DE RYSKA KOMMUNISTERNA är mycket aktivt involverade i försvaret av folkrepublikerna Donbass och Lugansk. Hundratals kommunister kämpar som integrerade delar i republikernas trupper. Dussintals kommunister har stupat i denna kamp. Under åtta år skickade RFKP 93 humanitära hjälpkonvojer med en total last av 13,000 ton, välkomnade tusentals barn i den medicinska behandlings-, vilo- och fritidsläger.

Under alla dessa år krävde RFKP av den ryska politiska ledningen att Donbass självständighet skulle erkännas.

Uppriktigt sagt tycker vi inte om att höra hur våra grekiska kamrater talar föraktfullt om de ”så kallade folkrepublikerna” i Donbass, eftersom de är just folkrepubliker som uppstått som ett resultat av folkmassornas uttryckliga vilja.

 

Medborgarna i dessa republiker försvarade dem till priset för deras liv och för de stridande i deras arméer under 8 hårda år av motstånd mot Banderistas-nynazisternas framskridande aggression.

Principiell betydelse är det faktum att inte bara den ryska armén kämpar mot Bandera-anhängarna, utan också frivilliga avdelningar från själva Donbass, där antalet kommunister och gruvarbetare är mycket högt.

Var hittar vi här ”försvaret av oligarkins intressen”? Försvarar våra kamrater som riskerar sina liv varje dag den ryska oligarkins intressen? Eller försvarar de vanliga människor som är offer för de nynazister som tog makten i Ukraina?

Man måste räkna med en mycket uttalad brist på vilja att se det verkliga läget för att hävda att RFKP är solidariskt med den styrande gruppen.

Intensiteten i de politiska masskamperna i Ryssland har inte avtagit, långt därifrån. Förföljelsen av kommunister och partianhängare efter starten av den militära operationen visar att det inte finns någon klassharmoni mellan RFKP och den styrande gruppen. Många fall skulle kunna räknas upp när våra kamrater utsätts för förtryck. Vi reagerade mycket hårt på förföljelsen av våra kamrater.

Samtidigt underkastar vi oss hård kritik mot den nuvarande regeringens socioekonomiska politik. Inget parti i Ryssland kunde hävda att deras kritik mot myndigheterna var den mest aktiva.

Under mer än trettio år efter den antikommunistiska kuppen 1991 presenterade vi otaliga bevis på vår målmedvetna kamp mot den styrande gruppen. Det är därför vårt parti åtnjuter ett brett stöd från de folkliga massorna.

RFKP fick i valet till statsduman i september 2021 nästan 19 % av väljarnas röster. Även under förhållanden med en långslipad valförfalskningsmaskin. Vi är säkra på att nivån på vårt stöd till folket är mycket högre. Förklaringen är att vi styrs av marxismen-leninismens anda, av viljan att i detalj studera folkets intressen och stämningar. Förresten, genom att stödja Rysslands speciella operation i Ukraina uttryckte RFKP viljan från den överväldigande majoriteten av ryska medborgare.

När det gäller påståendena att ”spelet spelas med nationalistiska stämningar och nationalistiska krafter”, konstaterar vi med all stolthet att RFKP är huvudpartiet för den patriotiska vänstern i Ryssland.

Och vi betraktar försvaret av det ryska folkets och andra folks intressen som levt i århundraden tillsammans med ryssarna, och först och främst ukrainarna och vitryssarna som vår internationalistiska plikt. Att förneka den historiska betydelsen av den ”ryska världen” eller den ryska civilisationen är enligt vår mening inte logiskt, det skulle vara samma sak som att förneka betydelsen av den antika grekiska civilisationen.

När Manolis Glezos slet den nazistiska flaggan från Akropolis styrdes han inte bara av klassintressen utan också av grekernas stolthet som gick med i den målmedvetna kampen mot den tyska ockupationen.

 

Det internationella samfundets
inställning till händelserna i Ukraina

Även om västerländska politiker och media, som arrogant framställer sig själva som ”världsopinionen” öppet deltar i kriget på nynazisternas sida, har de stora länderna i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika en annan uppfattning. De vet av egen erfarenhet vad är europeisk och nordamerikansk nykolonialism, de betraktar med rätta händelserna i Ukraina som Rysslands kamp mot den unipolära världen som leds av USA.

De länder vars befolkning representerar 60 % av planeten stödjer den ryska operationen eller intar en neutral position.

Den aggressiva hållningen innehas bara av de som invaderade oss 1941 och startade kriget i den Hitlerianska koalitionen. De är länder i Europa, såväl som USA och Storbritannien, som gjorde mycket för att återuppliva den nazistiska militärmaskinen efter dess nederlag i första världskriget. Idag kämpar Ryssland igen mot fascismen och dess anhängare i Europa och USA.

 

NÄR VI PÅMINNER OM Greklands kommunistiska partis heroiska förtjänster i kampen mot nazismen och militärdiktaturen, avvisar vi kategoriskt tanken på att våra kamrater medvetet skulle kunna vara i lägret för dem som försöker förgöra Ryssland via Ukraina. Vi påpekar återigen vår djupa respekt för GKP som ett parti som lämnade ett stort bidrag till återfödelsen av den internationella kommunist- och arbetarrörelsen efter Sovjetunionens upplösning 1991.

Men våra kamraters uttalande låter som om sanningen skulle komma i sista hand. Vi förespråkar en kamratlig dialog som alltid har hjälpt kommunister runt om i världen att klargöra händelsernas väsen och utarbeta sin egen korrekta, verkligt marxistiska inställning till sin bedömning.

Internationella avdelningen för Ryska Federativa Kommunistiska Partiets centralkommitté
https://RFKP.ru/2022/05/rusia-libra-la-lucha-contra-el-neonazismo-en-ucrania/

Översättning: Dick Emanuelsson